Gefle IF hör till landets äldsta idrottsföreningar. Klubben bildades i den norrländska hamnstaden Gävle den 5 december år 1882. Flera av de drivande pionjärerna var förmögna och hade påbrå från England. De införskaffade tidigt en roddbåt för lagkapp. Den ställdes dock åt sidan och ersattes raskt med läderkula och spikskor. Den första friidrottstävlingen anordnades år 1884. Grenprogrammet innehöll bl.a spjutkastning mot tavla. Klubbens aktiva har erövrat två guldmedaljer i olympiska spel genom tiderna, båda i löpning. Josef Ternström anförde terränglöparna ut från Stockholms stadion år 1912. Han återfanns länge i täten men fick till slut nöja sig med att ingå i det segrande laget.

Gefle Idrottsförening är landets äldsta ännu levande förening för flera idrottsgrenar. Flera är för övrigt ett svagt ord i sammanhanget - utöver fotboll och friidrott, som varit stora hela tiden, har Gefle IF genom åren bland annat ägnat sig åt följande grenar:

• Bandy
• Bordtennis
• Boxning. GIF ordnade 1924 de första officiella tävlingarna i Gävle och norrländska mästerskap på biografen Olympia 1926
• Brottning
• Cykel
• Fäktning
• Gymnastik
• Gång
• Handboll
• Ishockey. Gefle IF blev distriktsmästare både 1947 och 1948 men tvingades lägga ner ishockeyn av ekonomiska skäl. Seniorishockey togs upp igen 1958, men satsningen kom av sig efter några år.
• Konståkning
• Orientering
• Rodd
• Simning. På 1920-talet var Gefle IF en av tre föreningar i staden som ägnade sig åt simsport.
• Skidåkning. Emil Matton och Erik Wiklund nådde framgångar redan före år 1900, och vid åren runt 1925 tillhörde Johan Widell den svenska eliten. Längdskidåkning var GIF-gren så sent som på 1980-talet.
• Tennis

Impulserna att bilda föreningen kom från England, bland annat genom läraren i engelska Daniel Elfstrand, ordförande 1891-1895, och engelskfödde Robert Carrick, styrelseledamot 1891-1928 och dessutom framstående idrottsman. Sjöfartsstaden Gävles intensiva kontakter med omvärlden var givetvis en bidragande orsak till att idrottsrörelsen fick en rivstart just i Gävle (redan tidigare fanns Gefle Frivilliga Skarpskytteförening).

Ett av de första stora namnen var Erik Wiklund (se ovan), svensk mästare på skidor vid flera tillfällen och vinnare av prins Carls hederspris i Sundsvall 1899. Flerfaldig svensk mästare även som medel- och långdistanslöpare. Bland annat vann han de första svenska mästerskapen på 1500 och 10.000 meter. Klubbkamraten Waldemar Matton var en värdig motståndare i löpning under de här åren. Robert Carrick var också framgångsrik, om än inte i långloppen.

Vid olympiska spelen i Stockholm 1912 blev Josef Ternström (1888-1953) guldmedaljör i terränglöpningens lagtävling och kom på femte plats individuellt.

Ternström erövrade dessutom ett SM-guld i terräng och var framgångsrik på alla distanser från 400 till 10.000 meter. Tog sitt sista mästerskapstecken så sent som i 40-årsåldern.

Claes Gille representerade Sverige i stavhopp i OS i Stockholm men klarade inte kvalhöjden 3.65. 1916 slog han svenskt rekord med 3.85. Ernfrid Rydberg, olympier i Antwerpen 1920, följde upp stavhoppartraditionen liksom Erik Nilsson, "Stav-Erik".

Den stora glansperioden i friidrott inleddes hösten 1940, då GIF-ledarna Sven Rohlén och Sven Hellström lyckades övertala den 22-årige talangen Gunder Hägg från Albacken i Jämtland att komma till Gävle.

Då inleddes en utveckling som blivit klassisk i svensk friidrottshistoria. En lång rad skickliga medeldistanslöpare värvades till Gefle IF, samtidigt som brandkåren i staden fick en mycket vältränad personal.

Från Dalarna kom Gösta "Sågmyra" Bergqvist och Krylbosonen Henry Eriksson. Ingvar Bengtsson värvades från Söderhamn och Olle Åberg från Hofors. Därtill fanns Erland Asplund, och i början av 1950-talet kom Sune "Hållsta" Karlsson från Södermanland. Alla arbetade de på brandkåren.

Gefle IF fick tack vare dessa snabba brandmän ett medeldistansteam i absolut världsklass. Henry Eriksson blev det största namnet eftersom han vann olympiskt guld på 1500 meter i OS i London 1948, men tillsammans med Bergqvist, Åberg och Bengtsson utgjorde han också ett lag som slog världsrekord i stafett på de något udda distanserna 4x1500 meter och 4x1 mile.

Gunder Hägg hade lämnat klubben för Malmö 1943, och flera av de övriga började varva ner på 50-talet. Då värvades från Flen en lovande löpare vid namn Dan Waern.

Gefle IF hoppades bygga ett nytt löparlag kring honom, och han debuterade för klubben 1954 - bland annat genom att se till att klubben vann Dagens Nyheters prestigefyllda stadslopp i Stockholm. Han fick hjälp av klubben att starta en blomsteraffär, men 1956 lämnade han Gefle IF för Örgryte i Göteborg. Det var också där han slog igenom som internationell löparstjärna.

Nya ledare kom fram, och med dem nya talanger. Bland annat har klubben fostrat kvinnliga stjärnor som medeldistansaren Lisbeth Engström, elitflicka 1964-1974, och spjutkastande Anna-Lena Pihl på 1980-talet.

Spjut har för övrigt blivit en paradgren för Gefle IF. Det började med att Åke Nilsson (värvad från Gävle GIK) dök upp som kastare i världseliten i slutet av 1960-talet (87,76 i en landskamp i Rom och en sjätteplats i OS i Mexico City samma år). Även landslagsmannen Jan Smiding kom till föreningen. Senare har bland andra Olavi Kohlemainen och Peter Borglund försvarat spjuttraditionen.

Ett amerikanskt nyförvärv uppnådde världsresultat i stavhopp (5.30) och på 100 meter (10,7) 1969. Hans namn är Dick Railsback, och anledningen till att han representerade Gefle IF var att han var förlovad (och blev så småningom gift) med Sven Rohléns dotter Annica.

Gefle IF var troligen den första idrottsföreningen i östra delen av landet som ägnade sig åt fotboll. Det var därför knappast någon sensation att klubben 1902 erövrade von Rosens pokal, som beskrivits som den tidens SM, efter att ha vunnit en turnering mot Djurgården och AIK tre gånger under perioden 1899-1902. Robert Carrick var en av de stora i det laget.

Det skulle sedan dröja till 1930-talet innan Gefle IF gjorde sig bemärkt inom fotbollen igen. Hösten 1933 besegrade GIF IFK Norrköping med 3-1 och 4-2 i kvalmatcherna och avancerade till allsvenskan.

Klubben kom på tionde plats, anförda av bland andra Thure "Kusken" Svensson (tio A-landskamper 1926-1931) och Sven-Gösta Ramberg, senare tränare. Säsongen därpå åkte GIF ur allsvenskan.

Därefter följde ett antal år då Gefle IF:s fotboll var i en djup vågdal, ända nere i division IV vid några tillfällen. En tvångsnedflyttning till fyran 1953 i samband med att serieindelningen ändrades fick en del inom föreningen att till och med diskutera en nedläggning av fotbollen.

Så blev det nu inte. En nysatsning på 1960-talet, som bland annat innebar att Forsbackasonen och VM-silvermedaljören Sigge Parling (som gjort karriär i Djurgården) återvände till Gävle, ledde till allsvenskt kval 1965. Gefle IF kom dock sist i kvaltabellen, och konsekvensen av denna antiklimax blev att flera rutinerade spelare slutade eller gick till andra klubbar. GIF åkte ur division II följande säsong och tvingades åter bygga upp ett helt nytt lag.

De därpå följande tolv säsongerna åkte Gefle IF hiss mellan division II och III. Vändningen kom då fotbollssektionerna i GIF och Brynäs IF slogs samman 1978 och de bästa spelarna i de båda klubbarna samlades i ett och samma lag. Tredje säsongen efter sammanslagningen kvalade sig laget upp i allsvenskan efter två segermatcher mot Kalmar FF, nu under namnet Gefle IF. Brynäs hade börjat om i seriesystemet.

Den allsvenska sejouren blev tvåårig, och sedan 1983 har Gefle IF fått nöja sig med spel i division I, division II och Superettan.

Stefan Lundin, tidigare elitspelare, var tränare då laget gick upp i allsvenskan och spelade där. Efter att ha haft tränaruppdrag både i allsvenskan och utomlands återvände Lundin till Gefle IF och var under ett antal år sportchef för fotbollen.

Många andra ledare inom Gefle IF har bidragit till att föra klubbens tradition vidare. Namn som Robert Carrick, Sven Rohlén och Sven Hellström är redan nämnda. Till den listan kan läggas Ivar Carnerud, styrelseledamot 1924-1947, Torgny Axelsson, fotbollsledare från 1962 till sin död 1988, Helge Svensson, som fick en ungdomsgård (Helges) uppkallad efter sig, Carl Albert Ledin, alltiallon Eric Engström och senare års eldsjälar inom friidrotten, Erik Proos och Mats Åkerlind.

GIF:s hemmaarenor är Strömvallen (fotboll) och Gavlestadion (friidrott). Den första egna idrottsplatsen låg söder om Borgarskolan och byggdes 1912